Januari är en sådan månad som får mig att stanna upp lite extra.

Två av mina barn har fyllt år nu i början av året, och till helgen fyller även ett av mina barnbarn år. När man har både vuxna barn och barnbarn blir tiden väldigt tydlig. Åren går, generationer växer upp – och plötsligt märker man hur fort allt faktiskt har gått.

När jag tittar tillbaka på bilder från när mina barn var små slår det mig hur få bilder det finns på mig.
Som gravid finns det inga alls.
Jag var där hela tiden – men inte med på bild.

Då tänkte jag inte så mycket på det. Det fanns alltid något annat som kändes viktigare. Någon annan som skulle dokumenteras.
Men med åren har jag förstått att de bilderna inte hade varit till för mig då – utan för mig nu.

Det är något jag ofta ser även hos de mammor jag möter idag.
Vi dokumenterar allt. Barnen. Vardagen. Livet.
Och ändå är det ofta vi själva som försvinner ur bild, som om vi inte riktigt räknas som en del av minnet.

Många säger:
“Jag är inte bekväm framför kameran.”
“Jag väntar tills det känns bättre.”
“Det är viktigare att barnen är med.”

Men sanningen är att tiden inte väntar.

Med åren har jag också förstått att det här inte bara gäller småbarnsmammor.
När barnen blir vuxna och barnbarnen kommer förändras perspektivet igen. Plötsligt blir bilder på oss mormödrar och farmödrar minst lika betydelsefulla.

För barnbarnen handlar det inte om hur vi såg ut “just då”.
Det handlar om att kunna peka på en bild och säga:
“Det här är min mormor.”
“Så här såg hon ut när hon höll mig.”

Ändå hör jag samma sak från kvinnor i 50-, 60- och 70-årsåldern:
“Nej men inte ska väl jag vara med på bild.”

Men bilderna är inte till för oss i första hand.
De är till för dem som kommer efter.

Kanske är det just därför jag älskar att fotografera kvinnor, mammor – och också farmödrar och mormödrar.
För att skapa bilder som inte handlar om perfektion, utan om närvaro. Om att få finnas med. Om att bevara en känsla, en tid i livet, ett sammanhang.

Oavsett om du är mitt i småbarnsåren, väntar barn, eller har blivit farmor eller mormor, så är du en del av berättelsen.
Och du förtjänar att finnas med på bilderna.

För tiden går.

Men bilderna kan få stanna.